Döden vs Rädslan

Efteråt, flera år senare, ska hon tänka att det kanske var det avskalade rummet som hjälpte henne att se så klart. Hon ska minnas duschrummet, den strilande takduschen med droppar som inte riktigt räckte till för att skyla henne i värme, de vita väggarna som så obarmhärtigt reflekterade det vita ljuset från tre små källarfönster mot hennes huds ojämnheter. Hon ska minnas hur hon satt där, i det varma strilande otillräckliga vattnet, hur rummet långsamt fylldes av andra kvinnor vars kroppar hon förnam men inte brydde sig om. Hur de tilltalade henne, undrade, hur hon svarade något och på något sätt tog sig in till bastun, till den fuktiga värmen och det svagt ljussatta mörkret. Ljuset utanför.

Hansine Holmberg, 45 år, står i duschen på Friskis&Svettis efter sitt femte träningspass på en vecka och känner musklerna värka. Hon duschar bort morgonens irritationer över sitt alltför rutinmässiga äktenskap. Varje dag hon får träna lyckas hon ändå någorlunda behålla sitt jämnmod. Med varje utfall och varje armhävning, får hon tillbaka känslan av att det är uthärdligt och att det kommer att bli bättre. Bara barnen blir större, så. Bara de kommer iväg en helg, hon och han. Bara hon slutar irritera sig på småsaker. På måndagarna jympar hon bort irritationen, på tisdagarna spinnar hon loss den, på onsdagar tar hon ut den i gymmet och på torsdagarna försöker hon möta den i yogan. Nu är det lördag morgon och hon har varit på veckans mest entusiasmerande jympapass. Irritationen är borta, ersatt av en glädje och förväntan inför helgen tillsammans. Idag kommer det att bli bra.

Hon sträcker armarna i luften och häller schampoo i sitt hår. Schampoot rinner ner på hennes hals och vidare ner på brösten. I en smekande rörelse över bröstet låter hon schampot följa med in under armen. Där, på insidan av bröstet, sitter en knöl. En knöl som hon omedelbart vet kommer att förändra hennes liv. Hon har nästan väntat på den. Både hennes mor och moster lät skära bort båda sina bröst, hennes moster förgäves. Fingrarna masserar den lilla knölen. Hon känner på den från bröstet olika håll. Hon försöker känna om det kan vara något annat? Men djupast vet hon redan. Hon har burit på denna knöl i årtionden, i sitt sinne. Det är bara att den precis nu blev fysiskt förnimbar. Handen kupar sig, vill hjälpa bröstet att bära tyngden.

Hennes första bild är barnen. Liksom när hon var tonåring och livet gjorde för ont, går hon in i tanken på sin egen begravning. De tre barnen som står vid hennes kista, i träkyrkan inne på Södermalm. Fullsatta bänkar. Hon hinner undra vem som är där, men bilden av barnen vid kistan är så smärtsam att hon stöter bort den, kastar sig om i duschen och stöter sin panna mot det varma duschröret. Sedan är det som om Gud tömmer hennes livs papperskorg över henne. Hundratals anteckningar, kartongrester och fotofragment virvlar ner mot henne. Hon ser sin blivande arbetsgivare, hon skulle ju börja om två veckor bara, och undrar vad hon ska säga till honom. Kan man arbeta som projektledare på en reklambyrå, skallig, med bara ett bröst? Hon hör sonens nattmaror. Hon ser sin äldsta dotters ensamhet på skolgården. Hon slår armarna om sig själv och tårarna trycks upp, lungorna pressas ihop. Men det kommer inget. Och hon kan fortsätta andas. Hon sjunker ner på golvet, sätter sig i vattenfåran och papperslapparna fortsätter virvla.

Hon vill fånga en lapp och göra en lista. Det är så mycket hon behöver ordna. Fotona som skulle sorteras, samtalen som måste ringas, barnens sommarläger. Hur ska han klara allt själv? All tvätt, alla utrustningar. Alla utvecklingssamtal, tandläkarbesök, kalas, presenter, aktiviteter, mediciner, förkylningar. Alla små och stora sorger. Alla konflikter. Hon ser för sig hur han kommer att brista, inte räcka till. Hon ser barnen, hur de kommer lida av bristen. Trots alla gånger hon är irriterad, skäller på dem, tjatar och inte riktigt orkar med dem: De behöver henne.

På något sätt har hon tagit sig in i bastun. Och där, i värmen, inser hon hur mycket som har blivit fel. Så mycket plikt, självpåtaget ansvar och dåligt samvete. Samma glädjelöshet hon led av att se hos sina föräldrar, under sin egen uppväxt. Hon går upp varje dag och följer ett schema av plikter som tar henne tills sängs på kvällen igen. Det finns korta stunder av närhet och kärlek. Söndagskvällarna i Allhelgonamässan. Prästen Olles kärleksbudskap. Att hon duger precis som hon är. Hon har sugit i sig orden som om det vore knark. Kärleksknark. Men när hon kommer hem måste hon packa jympapåsar, duka till frukost, lägga fram.

Förutom träningen, som gör henne starkare än vad de någonsin varit, är hennes liv faktiskt bara en upprepning av hennes föräldrars. Men att ta reda på varför hon egentligen lever har verkat så arbetsamt. Och djupt oroande. Tänk om hon skulle ha kommit fram till att hon ska leva själv? Hon har inte velat ställa villan, livet med barnen och ekonomin på spel. Hon har känt att hon borde vara tacksam för det hon har. Och hon har bråkat på sig själv för att hon inte är det. Men hur kan man någonsin känna sig nöjd när fokus i huvudet ständigt är nästa uppgift? Glädjen kommer av att känna sig duktig – även på träningen. Men att få röra sig har också en sådan positiv effekt på hennes humör att hon bortser från duktighetskicken hon får. Hon blir glad av musiken och av leendena i medtränarnas ansikten. Det är väl bra?

Herregud, när såg hon sin mans leende senast?

Hjässan hettar, tankarna är varma. Alla viktiga relationer. Familjen. Hennes älskade, bekymrade föräldrar. Hon är sin fars dotter. Och han har svårt att se skillnad på sig själv och henne. Det har hon vetat länge. Han kan inte låta bli att lägga sig i, peta i hennes jobbansökningar, tycka om vad hon säger till barnen. Hon har ansträngt sig för att bli mer perfekt inför honom.

Hon ser sin långa pappa, hans kärlek, hans stränghet, hans otillräcklighet. Hon ser hans rädsla. Om hon dör, vad ska han då oroa sig för? Och hon ser äntligen att hans rädsla är hans.