Romanstart

En svensk konstnärskoloni i exil, tänkte Karin. De satt i den varma afrikanska kvällen, väntade på maten och pratade om gemensamma bekanta. För ett halvår sedan hade hon suttit på en middagsbjudning i Djursholm och haft ett liknande samtal, fast i en helt annan version. Skvallret hade förfärat henne, ändå hade hon gjort sig till en del av det. Det skulle bli den sista kvällen innan alla sådana bjudningar blev omöjliga.

Men nu satt hon i en paradisträdgård på en italiensk restaurant, och sammanhanget var överväldigande. Liksom en kväll vid Östafrikas kust är det. Grodorna kväker störande högt, syrsorna dånar och bougainvilleaträden är onödigt vackra med alla sina toner av rosa, från gräddvit till rosenrött. Akacian blommar med stora röda blommor, som jättevallmoträd. Det är bara gräset som sviker. Ett afrikanskt gräs blir aldrig bra. Det spelar ingen roll hur mycket man vattnar det eller gödslar det, det blir aldrig mjukt, tätt och lent. Det enda gräs som klarar sig i Afrika är glest och grovt, hårt och stickigt att gå på. Afrika är inte gjort för känsliga gräsmattor. Afrika är överlevarnas kontinent. De som klarar sig, kan bli hur praktfulla som helst. Men de som inte har kapacitet och egentligen inte passar in, som gräset – de förblir krymplingar. Utbölingar.

Själv passade hon både in och inte, tänkte hon. Här satt hon på middag med en storsäljande svensk författare, ett stenkast ifrån hans skötebarn, Teatro Avenir. Med i sällskapet var också hans fru, dramatikern, och deras besökande vänner från Sverige, konstnärsparet. På TV hade hon alltid tyckt att de verkade så spektakulära, men här de kändes de … nära. Ibland hjälpte hon till på Teatro Avenir som volontär. Ikväll hade hon fått följa med sällskapet ut på en bit mat efter kvällens föreställning. Det var hon tacksam för. Hon hade fortfarande för mycket tid att vara ensam på.

På de veckor hon hade varit här, hade hon inte hunnit bygga upp något socialt nätverk att tala om. Hon hade varken hunnit förbereda ankomsten hit eller vad hon egentligen skulle göra, lika lite som hon hade hunnit förbereda sin avresa. Hon hade bara flytt, i rakt motsatt riktning med alla ordinarie flyktingströmmar. Som barn hade hon bott ett par år i Maputo. När hennes tillvaro hemma i Sverige rasade ihop, var hennes enda tanke att hon måste långt bort. Hem, till Moçambique. Fast nu när hon var här, insåg hon att det knappast var att komma hem. Hon kommer alltid att vara en tillfällig gäst i den afrikanska verkligheten: Hon delar inte livsvillkoren med det stora flertalet. Men doften av sopor, ljuden av skrällig boombustermusik och ständigt tutande bilar, de låga, mörka rösterna, var ändå hemma. Den röda jorden och Akaciornas gigantiska frökapslar, som är så bra att rassla med, var barndomstrygghet. Och hon har rätt sorts styrka för att överleva, till och med för att blomstra överdådigt i Afrika. Hon är ju rik och frisk.

Nu vände sig Ola, konstnären från Sverige mot henne. Han hade frågat något. Hon lutade sig framåt och sade ”Ursäkta, jag var helt inne i mina egna tankar. Vad sade du?”

”Jag frågade vad ditt utmärkta skäl att vara här är?” sade han och skrattade. ”Jag försöker komma på något skäl själv. Kanske göra som Flemming här, bygga en barnby med SOS.”

”Jag skriver på en bok” svarade hon. ”Min andra. Jag behövde komma bort för att få skrivro”. Det var hennes officiella förklaring. Och på sätt och vis stämde den ju. Men ögonen förrådde henne, blev blanka. Han såg det, dröjde med allvarlig blick vid henne. Hon gned ur ögonen med baksidan av handryggen och han frågade inget mer. Flemming pratade på om sina HIV-projekt och vilka i Sverige som skulle kunna tänkas bidra och hon kunde tacksamt fortsätta lyssna.

Middagen gick fort. Servitörerna var angelägna om att få ut tallrikarna. Så var det redan för tjugo år sedan, tänkte hon. Släppte man besticken, var de där och tog tallriken. Överbliven mat gick till släktingar. Svårt att bråka om.

De enades om att åka till hotell Polana och ta en drink vid poolen.

”Jag går dit, längs strandpromenaden” sade hon. ”Jag behöver röra på mig, nu när det äntligen är svalt.” Flemming såg ogillande ut. ”Det är ingen fara” skyndade hon sig att säga.

”Jag är en stor flicka. Jag klarar mig. Jag har inga smycken, inga pengar på mig, ingen handväska.”

”Det spelar ingen roll” sade Flemming. ”Du får inte gå själv. Jag kan inte ta risken att det händer dig något när du är i mitt sällskap.”

”Jag kan gå med” sade Ola. ”Jag behöver också röra på mig.”

”Okej då” sade Flemming. ”Men om ni inte är på Polana om en timme, kommer vi och letar efter er.”

De gick i tystnad längs den trädkantade breda avenyn, balanserade sig över alla trasiga trottoarblock och gropar. Stadens paradgata, uppkallad efter grannlandets första president. Avenida Kenneth Kaunda, Alla städer får någon gång en sådan gata. Hon tänkte på den som Narvavägen, eller Boulevard Haussmann i Paris. Fast mycket trasigare. Släckta gatlyktor, tomma affärslokaler, håliga trottoarer och utslagna tiggare.

När de kom fram till den fortfarande storslagna strandpromenaden i sandsten och såg ut över havsbukten, slog sig Ola ner på den breda, låga muren som skiljde trottoaren från stranden där nere. Han klappade på muren bredvid sig. ”Sätt dig” sade han. ”Berätta”.

Hon slog sig ner bredvid honom. ”Det blev kaos” sade hon. ”Jag var tvungen att sticka.”

”Jag känner igen det här från tidningarna. Du anmälde en granne?”

”Ja. Men egentligen började det långt tidigare. När tidningarna började att skriva, hade jag ändå inget kvar. Så här i efterhand tycker jag att det började redan första dagen vi flyttade in.”

”Vad hände?” frågade han.

Frågan väckte hennes oro. Hon kunde inte sitta still, behövde agera sig ur känslan. ”Kan vi inte gå istället?” frågade hon. ”Flemming kommer att bli orolig”.

”Om du berättar” envisades han, och reste sig. De började gå längs strandpromenaden, längs en obruten linje av hav och strand. Hennes älsklingslinje.

”Jag vet fortfarande inte riktigt vad som egentligen hände” sade hon. ”Eller, jo, till det yttre vet jag ju det.”

”Vad som hände med dig?”

”Ja, jag försöker få perspektiv på det. Det är väl därför jag reste så långt bort, ända hit. För att försöka fatta.”

”Fatta?”

”Fatta meningen. Eller, fatta vems fel det var. Eller åtminstone, vad jag kan lära mig av det.”

”Det låter, ursäkta men, ambitiöst.”

”Näej, inte så mycket kropp, kanske, i det. Jag vet inte om jag klarar att möta smärtan ännu, på riktigt. Jag förlorade ju allt.”

”Allt? Du är ju här.”

Vad var det med den här mannen som gjorde att samtalet blev så otroligt intimt? Hon kände sig helt tillfreds, men darrade mitt i kvällsvärmen, så där som man gör när ett samtal kommer obehagligt nära. När man inte längre vet var det ska leda, och ändå vill. ”Ja, vad var det som hände egentligen”, sade hon. ”Jag tror att det som hände var att jag försökte vara någon annan, och så mitt i skådespelandet dök jag själv upp, som ett gammalt rättvisepatos, och kunde inte hålla tyst. Jag blev tvungen att anmäla. Fast jag anade konsekvenserna.”

”För?”

”För oss alla. Med alla. Med Anders. Med barnen.”

”Är det det då?”

”Jag vet inte. Jag törs inte ta reda på det heller. Jag bara åkte hit. Till rättvisepatosets födelsestad. Vi behövde komma bort från varandra, jag gör bara allt värre hemma, känns det som, genom att finnas. Jag behövde försvinna.”

De gick i tystnad ett tag. Så tog hon sats igen: ”Jag tror att jag åkte hit för att det här var den sista plats i min uppväxt som jag var omedveten på. Från det att vi lämnade Mozambique har jag kämpat för något slags svunnet ideal. Vad är det de skriver i deckarna? Rekonstruera händelseförlopppet. Det kanske är det jag försöker göra.”

På höjden framför dem syntes taket på det låga vita presidentpalatset, granne med hotell Polana. De svängde upp för en av tvärgatorna, jäms med ett av alla ambassadresidens. Gatan löpte längs höga vita murar, toppade med glassplitter och taggtråd. Maputos Djursholm.

De var framme vid hotellet, gick rakt igenom den öppna hotellobbyn, helt inklädd i rosa portugisisk marmor, ut mot poolen och havet i bakgrunden. Samma som förr. Fast möblerna var nya. Uppenbarligen ett resultat av svensk handelslobbyism, var det inte Lammhult? Stål och svart läder.

Flemming viftade på en kypare när han fick syn på dem. ”Bra att ni kom” sade han. ”Vi pratade precis om att åka upp till Macaneta till helgen. Vill du följa med, Karin?”

Macaneta. Finns det något vackrare ord? Macaneta. Tänk dig en oändligt lång strand, med sand så vit att det gör ont att titta på den och så het att det gör ont att gå på den. Tänk dig dånande höga vågor, så starka att de kör dig som en mullvad genom sanden om du tappar greppet. Tänk dig ett vatten så varmt att du inte känner det mot din hud. Och snäckor så stora att de borde vara på museum. Och tänk dig att du är alldeles, alldeles ensam. Då kan du förstå vad Macaneta är. ”Ja”, sade hon. ”Ja. Jag vill följa med.”

Flemming skrattade åt hennes min. ”Vad har ni två pratat om?”

”Jag försökte bara förklara varför jag är här. Men det vet jag ju inte riktigt.”

”Karin, du vet vad jag tycker. Du måste skriva dig ur det. Skriv ner det, bara skriv.”

”Jag vet. Det är bara så svårt att veta var jag ska börja.”

”Börja varsomhelst. Det spelar ingen roll. Det kommer rulla upp sig självt, bara du börjar skriva.”

Den natten sov hon inte drömlöst. Gamla nattmaror kom tillbaka. Det var törsten, och kranen utan vatten. Det var trappuppgången, med tvättstugan i källaren, och hennes fruktlösa försök att springa upp naken och osedd, eftersom hon hade stoppat kläderna i tvättmaskinen. Och det var en ny förfärlig dröm, om Herman. Älskade lilla Herman. Hon drömde att han åkte motorbåt med Anders och de andra barnen. Ingen hade flytväst. Själv stod hon på en klipphäll, på ön bredvid, och såg dem. Anders lutade sig fram och visade barnen något. Herman lutade sig bak, över relingen, och trillade överbord. Hon drömde att hon rusade dit, slängde sig i, men fick kramp, kunde inte andas, kunde inte dyka. Max, hennes äldste, slängde sig i, men kom upp utan att hitta något. De hittade honom inte. Minuterna gick. Hon fick inte luft. Hon kunde inte skrika. Hon kom inte ner. Det var inte hennes fel att han föll i. Men det var hennes fel att han inte kom upp: Hon räckte inte till.

Hon vaknade innan gryningen av gatusoparnas metodiska svepande med sina handbundna eukalyptuskvastar. Det gjorde hon nästan varje morgon, ljudet bröt in och störde luftkonditioneringens låga surrande. Hon hade ingenting emot det. Hon brukade bara vända sig om i sängen, tacksam för att det ännu var några timmar kvar tills hon behövde stiga upp.

Men idag klev hon upp, automatiskt. Hon behövde skriva. Äntligen ville hon skriva. Hon skulle skriva sin historia. En historia om rädsla och utanförskap. Om rädslan för utanförskap.

Persiennen fortfarande nere. Skrivbordslampan tänd, täcket om kroppen i det luftkonditioneringskalla rummet. Inget te, bara nattvattnet och en banan. Knät uppdraget på stolen, det andra benet runt. Så hittade fingrarna till datorns tangentbord, och så kom det:

Så här i efterhand kan det kanske verka uppenbart att det inte skulle fungera. Hur skulle jag kunna passa in där? Men allt började med en husförälskelse. Förälskade människor kan inte tänka klart, lika lite som rädda människor kan det. Förälskade och rädda handlar på impuls, utan att vilja tänka efter var impulsen kommer ifrån eller vart den kommer att leda. Alltså köpte vi ett hus i Djursholm, min man och jag. Vi hade tittat på tvåhundra hus och jag hade varit förälskad förr. Men den här gången var det på allvar.

Det gick inte. Historien kom för nära. Hon kunde inte skriva denna historia i jagform. Det skulle bli detaljerat, självältande och ja, jolmigt. Ingen utom de allra närmaste skulle ha behållning av att läsa det. Hon måste tänka på det som en roman. Baserat på en sann historia, skulle det kunna stå på baksidan. Flemmings ord från gårdagskvällen ringde i henne: ”Bara du skriver”. Hon tog sats igen, med ett djupt andetag. Fingrarna började skriva:

Husmätt, kan man bli det? Karin undrade när de parkerade sin Chevrolet Transport utanför det åttonde huset som var till försäljning i Djursholm, denna marssöndag. En söndag som kunde ha ägnats åt något helt annat, ett bländverk av sol och snö i samverkan. Som att umgås. Ute.

Barnen orkade inte ens kliva ur bilen ännu en gång. Alla fyra satt kvar och lyssnade på ”Bamse i Trollskogen”. Fast Herman hade somnat, hans röda mössa hade åkt ner över ögonen och gjorde det mörkt. De andra tre såg svettiga ut. Anders satt också kvar.

-Ska du med? undrade hon.

-Neej, gå in du och kolla om det är något, sade han. Jag kan stanna med barnen. Vi kommer ändå få flytta bilen snart, annars kommer inte de andra bilarna ut.

Varför ska han alltid göra det så lätt för sig, tänkte hon. Varför är det mitt ansvar att hitta ett större hus åt oss? Varför ska jag driva alla förändringar i den här familjen?

-Ja, men om jag gillar det, så får du komma in, sade hon. Du vet ju hur dumt det blir när inte båda har sett det. Vi måste kunna jämföra.

-Gå in nu, sade han. Men du kan väl ta en snabbtitt bara, jag är hungrig.

Hon knuffade upp bildörren och klev ut, ramlade nästan mot den låga muren av ölandssten och törnena av stickig hagtorn. Det hade nog varit en häck en gång, nu var det – träd? Kombinationen av mur och buskar fick henne att associera till engelsk trädgård. Kanske fanns det ändå något här? Hon tittade in över tomten.

Asfalterad, lite ojämn, sprucken uppfart. Ett ledset gul grovputsad fasad. En gråflagig balkong mot gatan. Det var något med fönstrenas placering i fasaden som fick hela huset att se deprimerat ut, som om det bar på en sorg. Hon anade en förvuxen trädgård under snön. En äng av nedvissnad kirskål stack fram där snön vikit undan. Entrén var pampigt pelarförsedd, men pelarna gav samma intryck av övergivenhet som balkongen och trädgården. Lutade de inte?

Dörren stod öppen. 50-tal. Hon fick väja för två familjer som höll på att rota rätt på sina skor och ta sig ut. När hon klev in genom dörren, var hallen tom. Det var en kvadratisk hall med nyslipad stavparkett, två blyinfattade fönster och en ektrappa så gedigen att hon var tvungen att smeka dess steg med handen. . I tanken hade hon redan kommit nerför trappan i morgonrock, en solig söndagmorgon som denna. Hon insåg att hon måste hämta Anders.