Kärlek från Nord- till Sydafrika

Idag skriver jag om gårdagens kärleksupplevelse i biomörkret, på nättidningen Seglora Smedja:

Jag tog en sväng till Afrika idag. Nästan helt koldioxidfritt. Väl där hamnade jag genast i djupa samtal med en kvinna i Nordafrika. Vi talade om hennes liv, sorgerna, glädjeämnena och kärleken. Jag hann med en sväng till Sydafrika också, fick snabbt nya bekanta som skulle gifta sig, som vågade tro på den livslånga kärleken trots alla svek som lurade i varje vrå.

Jag reste inte på riktigt, förstås. Jag gick på Cinemafrikas filmfrukost på Bio Rio vid Hornstull i Stockholm. Min kropp försvann ner i biomörkret, som utsläckte alla andra sinnesintryck och min syn klistrades fast vid det Afrika som strålade fram på projektorduken. Jag blev så nöjd när jag idag återigen insåg hur lätt det är att resa i sinnet. Billigt, miljövänligt och de samtal jag fick överhöra, på bioduken, tror jag sällan man får tag i på en charterresa.

Här i Sverige slog eftermiddagsmörkret till med full kraft. Höstlovet för barnen börjar imorgon och hälften av alla barn i skolan ska vara lediga. Många (dem barnen noterar i alla fall) åker till Kanarieöarna, till Thailand eller på storstadssemester. Vi ska till Örebro. Vi försöker spara undan pengar för att hälsa på min syster i Dar es-Salaam nästa år. En långresa som blir ett långminne och en gemensam erfarenhet som vi i familjen kommer att prata om i eviga år efteråt. Där vi, med min systers hjälp, kan se och förstå mer av det land vi kommer till än om vi bara klämt av en safari och lite bad vid kusten. De flesta andra sorters utlandsresor med familjen känns inte möjliga av alla möjliga skäl.

I den första filmen ”I Loved So Much”  mötte jag 75-åriga Fadma, en berberkvinna i Marocko, i en lång tillbaka blick på vad som blev hennes liv. På 50-talet skickades hon som officiell prostituerad att underhålla de franska trupperna i Indokina. Sedan, efter ett par år och med en lång tids sjukhusvistelse efter en skottskada, skickades hon tillbaka. Glömdes bort av den franska regimen. När jag mötte henne drog hon sig fram som tiggerska för att få ihop pengar till mat till sig och de två pojkar hon hade adopterat.

I 75-åriga Fadma mötte jag också mig själv (hoppas jag), om 35 år. Hon blinkade förföriskt, log tandlöst, svängde på höfterna och bekände sig till kärleken. Kärleken hade burit henne genom livet. Ååh, om hon bara hade fått fortsätta älska med fransmän!

 

 

 

 

 

Läs resten HÄR: