Mia Couto och Sjöjungfruns andra fot
09 oktober 2010
På Indrag har jag lagt upp någon slags betraktelse av min läsning av Coutos böcker:
På årets bokmässa träffade jag Mia Couto. Tidigare hade jag läst Under Frangipaniträdet och lett i glädje och igenkänning åt den afrikanska tonen av frihet mellan verklighet, dröm och fantasi, frihet i tidsplanen och åt kärleken till havet.
Jag hade också läst Sömngångarland, hans stora, skrämmande sorgliga roman om ett Moçambique i resterna av inbördeskriget med människor totalt tillintetgjorda, helt sönderslagna, som ändå lever vidare. Om någon krigsskildring har ett berättigande, är det denna. Det går inte att förstå hur man kan skriva så skärande hudlöst om den totala utsattheten. Om att förlora precis allt av meningslös grymhet och nöd och ändå släpa sig vidare med en bevarad längtan efter närhet och kärlek.
På WALTIC 2008 hörde jag Mia Couto samtala med Stefan Helgesson om tiden för Moçambiques självständighet, 1974. Då var Couto ca 20 år och tillhörde Frelimos innersta krets, de allra närmast frihetskämpen Mondlane och sedermera president Samora Machel. Han fick ansvara för det nya landets informationsbyrå, han blev chefredaktör för den första och enda dagstidningen Notiçias, och han skrev det nya unga landets nationalsång.
Allt detta hände ungefär samtidigt som jag bodde där.
Läs resten HÄR:
