Bokbussen

Jag är mamma till fyra barn. Jag erkänner, jag curlar dem rätt kraftigt. Alltså är jag inte bortskämd med omtänksamhet (jag tror ingen hinner skämma bort mig, jag hinner alltid tänka ut något först).

Så att bli vänligt bemött av lugna röster som förser mig med just det jag tycker mest om på morgonen; lugn och ro, kaffe, tidning, böcker, som Swebus bokbuss har gjort, det gör gott ända in i märgen.

Jag inser förstås att det är för att de tror att jag driver en bokblogg. Jag har ju skrivit en hel del om böcker, inte minst under året som förläggare.

Och, så hajar jag, det är ju så jag kan få den här bloggen att leva vidare: Som bokblogg. Jag gjorde den vilande eftersom den har varit så personlig och det inte känns helt okej att vara ute och träffa kunder som googlar mig och läser om alla diken jag hamnar i. (Livet handlar kanske inte om att komma upp på autostradan igen, det handlar om att vara bra på att ta sig fram i diket och trivas med det).

Men behövs en bokblogg till?

Ja, kanske. Om jag skriver om det som brukar kallas världslitteraturen.

Här sitter jag på bokbussen till Göteborg och tänker på världslitteraturen. (Det är också en bild av en 40-årig osminkad sömnbrist).