Hunger som konstnärlig drivkraft

Ibland inträffar händelser som man omedelbart vet kommer ha en avgörande effekt på ens liv. Det kan vara att få besked om en svår sjukdom, exempelvis att ens väntade barn inte är friskt. Det kan också vara ett möte med en människa.

Förälskelser kan drabba hårt om de kommer i en stund när livet i övrigt är mellanmjölksgrått. Känslorna blir plötsligt starka, färgerna skarpare, människorna mer levande. En oas av eufori och berusning. Sedan är det plötsligt över och man sjunker tillbaka i ett processande av det som hände och dagdrömmar om en annan, mer sann, framtid. Spleen alias melankoli. Baudelaire och Söderberg. 20-tal och modernism. Idag är detta tillstånd återigen aktuellt, dels genom Karin Johannessons ”Melankoliska rum”, och dels genom Darling-Johan Klings ”Människor helt utan betydelse”. Borgerlig patologi, med Vilhelm Ekelunds ord.

I sådana stunder behöver man skriva av sig. Men melankolin kan man kasta ut innan den övergår i ett självcentrerat ältande. Bland mina litterära förebilder är Vilhelm Ekelund mannen för detta. I 40-årsåldern förkastade han tidigare ideal och poetiska förebilder. Han kastade ut lyriken som uttrycksform. Ola Hansson med flera byttes ut mot Pindaros och Nietzsche. Han bytte det låga mot det höga, modernism mot antimodernism och lyrik mot aforistik. Han bytte melankoli mot hunger:

”De sanna hungrande, de sanna törstande äro de sanna människorna: om de se och förstå att denna hunger och törstan är deras – lycka.”

Jag bejakar detta brott hos Ekelund. Det är det som i mina ögon gör honom så intressant. Det finns mycket annat, som detta förde med sig som inte är lika sympatiskt, som antisemitism och antifeminism. Men poängen för mig är att han bejakade sin brist, försatte sig till och med i bristtillstånd för att därigenom framkalla ett mentalt läge av automation; av omedelbar produktivitet. En direktkoppling mellan kropp och penna. Samma brist som förälskelsen är; samma längtan som gör livet och färgerna skarpare och mer meningsfulla, lyckas han framkalla genom denna hunger.

Anders Olsson, som i boken ”Ekelunds hunger” analyserar just Ekelunds brott mellan lyrik och aforistik, djuptolkar också motsatsförhållandet mellan melankoli och hunger. Där melankolin kan bli ”psykiskt inkapslande”, självnärande, och ”jagets självuppehållande föda”, blir en sträng diet ( i alla möjliga bemärkelser) av hunger och ljus det som kan bemästra melankolin. Anders Olsson: ”Ekelunds hunger är en hunger som väljer att förbli i sitt tillstånd, i det otillfredsställda. Det är när hungern på detta sätt gör sig kvitt objektet som den undandrar sig behovtillfredsställelsens cirkel och blir produktiv. Det är det objektlösa i denna självvalda hunger som utgör förutsättningen för de samband med mystikens traditioner som Ekelund alltmer ska upprätta”.

För att tala med Julia Kristeva försöker Ekelund alltså frigöra sig från melankolin, som hämtar sin litterära erfarenhet från våra djupaste arkaiska behov och begär (Carin Franzén , litteraturvetare, förklarar detta alldeles utomordentligt i boken ”Att översätta känslan”) som finns lagrade i den ursprungliga modersbindningen. Därmed följer också alldeles logiskt Elekunds antifeminism. Och precis där slutar han vara sympatisk.

(Sedan kan man ju undra om Anders Olsson, Carin Franzén och Julia Kristeva testat självsvält? Jag menar, de endorfiner som frigörs är ett mycket påtagligt rus. Ekelund var ju fattig och kanske helt enkelt hittade ett billigt sätt att bli hög på?)

Men för mig är poängen det konstnärliga förhållningssättet. Direktkopplingen mellan kropp och penna, ”det självgående skrivandet”, är ett drömtillstånd. Ekelund såg det som avgörande för att konsten skulle skapas i full frihet, ”liv och dikt i oskiljaktig rörelse” (Olsson).

För mig finns det ett mognande i det där. Att frigöra sig från sina behov och använda erfarenheten, fri från just densamma. Ett tillstånd att sträva efter.

”Men penna betyder vinge; och vinge är något att fly med”