Mad men

Jag har tidigare bloggat om årets trender. En av inspirationskällorna för dem som sätter alla trender (tydligen framför allt tre damer som chefar för de stora magasinen) är TV-serien Mad Men.

Jag har helt missat den.

Men nu har jag fått låna DVD-boxen med hela säsong 1.

Så nu vet ni vad jag gör ikväll. Jag trendspanar. I 60-talets New York. Det känns aningen bakåtsträvande?

(Apropå ideal. Hm.)

Idealkvinnan

Jag har svårt att frgöra mig från tanken på att ställa krav. Att ha ett ideal att sträva mot. Men vilket ideal? Med utgångspunkt i gårdagskvällens filosoferande om vilka krav som kan eller inte kan ställas på den man ska leva med, presenterar jag här (mina egna) krav på mig själv:

Se alla punkter på kravställningen på idealmannen. Ta bort allting som handlar om lugn och stabilitet. Lägg till planeringsfunktioner och vårdfunktioner: Släkt- och vänskapsvård, klädvård, hushållsvård, barnavård. Pysselfunktioner. Bakfunktioner. Och snygg, stark och sexig såklart.

Allt det där vårdandet är lite problematiskt, det måste jag erkänna. Faktiskt är alltihop problematiskt. Jag lägger ner det här ämnet nu.

Idealmannen

I helgen har jag haft anledning att syna mina förväntningar på det motsatta könet (igen). Det är svårt att leva tillsammans (Men det vore svårare att leva ensam, det är jag medveten om).

Varje gång jag ställer ett krav på min make, tycker jag att det är ett fullkomligt rimligt krav. (Däremot är det lite märkligt att han inte formulerar sina krav på mig lika ofta. Det vore ju trevligt att tro att det är för att jag är perfekt, men jag misstänker att så inte är fallet. Men det är ett annat blogginlägg.)

De fullkomligt grundläggande kraven på en man ställs ju automatiskt i själva selektionen; dvs. i mitt fall lång, sportig, normalviktig, intellektuell, språkbegåvad, intelligent, läsintresserad, analytisk, lugn, tålmodig, stabil, humoristisk, smakfull, trogen, händig, stark, framgångsrik, barnkär och kärleksfull. Så blev det också.

Mina övriga, vardagliga krav är följande:

-Gör inte utfästelser du inte kan hålla.

-Dammsug ibland. Ta ner tvätten ibland.

-Lämna det snyggt efter dig.

-Förbered morgondagen.

-Älska mig.

-Överraska mig.

-Håll dig i trim.

-Gilla livet.

Om idealkvinnan ska jag blogga imorgon.

Predikanten Gardell

Igår var jag på utflykt in till den stora staden. En kär vän bjöd mig med på Jonas Gardells föreställning ”Trafikplats Glädjen”.

Jag irriterade mig på att jag inte blev mer berörd. Det var ju mina grejer han talade om; ångest och utanförskap. Processa, processa. Vad hände – inte?

Jag skriver om det på Indrag.se:

Jag har älskat och irriterat mig på Jonas Gardell genom åren.Han är rapp i repliken men tungan är vass, ack så vass. Jag minns en gång när han skulle prata med biskop Spong på Kulturhuset i Stockholm. Innan beklagade han sig för att han fått gå upp så tidigt med sin treåring. Jag, som då hade en ettåring, en treårig och en fyraåring, samt en bebis i magen, nämnde detta för att trösta honom med att det kunde vara värre. Det gick inte hem. Han avfärdade mig med: ”Skyll dig själv!” Roligt, men dräpande och distanserat.

Läs hela recensionen här.

Kvinnor kan. Och vill!

För att anlägga ett lokalt perspektiv: Det är väldigt mycket snö här i Näsbypark. De vanligtvis smala små gatorna, anlagda för Volvo Amazoner och små SAAB-bilar på femtiotalet, är nu minimala på grund av snövallarna. Två bilar kan inte passera varandra.

Det är också så här i Näsbypark att grannarna inte träffas så förfärligt mycket (utom för att diskutera bygglov), särskilt inte på vintern. Stora hus och stora tomter. Det kan kännas lite tomt ibland, nu när jag sitter här hemma och skriver på dagarna. Det vore trevligt om vi tittade in på en kopp kaffe till varandra: detta är ett hemmafru- och jobba hemma-reservat. (Lättförståeligt, kolla in utsikten från mitt skrivbordsfönster. Mer inspirerande än de flesta kontor. Fast lite ensamt, som sagt):

Men så idag när jag, efter att ha kryssat mig fram med min buss och väjt för alla SUV:arna, som kör i bråttom-bråttom-stil för att komma först till parkeringsplatserna vid tågstationen, körde hem och närmade mig vår lilla gata tog det stopp!

En liten skruttig buss hade kört ut halvvägs från sin uppfart och blockerade effektivt vägen. Jag tutade. En kvinna (en livs levande granne!)  kommer fram med en hink sand. Hennes lilla buss hade fastnat. Jag frågade om hon ville ha hjälp? Det ville hon. Alla herrarna i SUV:arna som kommit körande på vår lilla gata hade bara backat bort och kört en annan väg.

Vi knuffade och puffade. Men den lilla bussen satt effektivt fast. Vi fick gå och ringa på i husen runtomkring och kalla ut fler grannfruar. De såg ganska glada ut. Tillsammans knuffade och puffade och knuffade och puffade vi och till slut kom den lilla bussen loss. Oj, vad vi hejade och tjoade!

Och vad roligt det var att träffas! Och hjälpa varandra!

Stackars alla herrarna i SUV-arna. Vad de missar.

Yoga och Faschings blogg

Idag var jag på yoga igen och jag tänkte skriva lite roligt och berätta om det, men jag kan inte. För jag hittade ett annat yogainlägg, på Faschings blog. Och han skrev också om en begravning. Jag scrollade ner i bloggen och kom till den 19:e januari. Och då gick det nästan inte att läsa mer. För det var hans tonårsson som gick bort. Påkörd av ett tåg. I min kommun. Jag vet precis var.

Klockan är två och jag vill bara hämta hem mina barn och krama dem. De får aldrig bli tonåringar och gå själva någonstans. Åtminstone inte idag.

Yogan gick bättre. Fast det är svårt att vara i kroppen. Särskilt utan att sätta igång och bedöma dess prestation. Men det spelar ingen roll längre, idag.

Och däremellan kommer fastan!

Jag gillar årets växlingar. De hjälper oss att få ta ut svängarna och ser till så att allt hinns med, i rätt tid! Bondepraktikan, var finns du för den moderna människan? Delvis kommer ju årsrytmen naturligt; under julen jagar vi iväg mörkret, försöker umgås, äter upp oss för att klara kylan. Efter jul är pengarna slut och magen kanske lite för mätt och rund. Så småningom kommer våren, påsken, pausen och mer matfrossa.

Men däremellan kommer fastan!

Den är rätt bortglömd. Kan vi inte återuppväcka den igen, för oss som vill?

Att i 40 dagar någon gång innan påsk försöka avstå från de kanske ytliga behov som har blivit till begär? Att se vad som händer om jag inte småäter kvällen igenom, av stress, upprördhet, tristess? Om jag tänker igenom varje inköp en extra gång: Behöver jag det här? Kan jag avstå? Kanske hoppa över veckotidningarna som ändå bara lockar mig till mer köp och skapar nya behov? Kanske, (ve och fasa) borde jag avstå från Facebook?

I höstas gjorde jag en pilgrimsvandring med en fin skara författare, journalister, präster och poeter. En av deltagarna berättade att hon under en period avstått från vitt socker, vitt mjöl och TV. Hon hade fått en massa energi och oceaner av tid. Jag är nyfiken på vad jag skulle få syn på i mig själv. Vilka känslor, minnen och reaktioner kommer dyka upp när jag inte flyr från dem in i datorn, när jag inte längre bäddar in dem i en massa mackor?

Jag tänker prova i år. Jag avstår från sötsakerna, från mackorna, från alkohol, från Facebook och från veckotidningarna i 40 dagar. Och från kläder. (Från att köpa kläder, alltså, ha på mig kläder tänker jag inte avstå från. Det blir så komplicerat). Jag tänker börja traditionsenligt på askonsdagen den 17 februari. Då är jag klar lagom till påskfirandet och barnens födelsedagar. Se här hur det fastades förr i tiden.

Men jag skulle vilja ha en fastebok. Någon peppande, fördjupande och uppbygglig läsning under tiden. Någon att hålla i handen. Kanske får jag plocka fram nån gammal Dalai Lama-bok, eller Broder Roger.  Broder Roger i Taizé såg fastan som en tid under vilken man kunde bygga upp glädjen, få syn på vårtecknen i sitt liv. En sådan fasta vill jag ha!

Rapport från ett psykodramamöte

Från psykodramastockholms hemsida:

Psykodrama är en gruppsykoterapeutisk metod där man inte bara samtalar utan också visar upp de situationer eller konflikter i livet som känns jobbiga. Detta gör man med hjälp av regissören och gruppen för att undersöka om det finns andra sätt att förhålla sig till det som är svårt och obegripligt.

Det här sättet att arbeta är spritt över hela världen. Upphovsmannen är Jacob Levy Moreno (1889-1974) var läkare, samhällsforskare och filosof, som var verksam först i Wien och sedan i USA. Han hade en djup tilltro till människans förmåga att växa och gå vidare och ville ge dramat en plats i vardagen, som ett verktyg för att lösa mellanmänskliga konflikter på platser där människor möts.

Skitläskigt. Jag avskyr att ställa min kropp på en teaterscen. (En vanlig föreläsningscen går bra, då är det nämligen bara mitt huvud som uppträder. Det är när kroppen ska med som det skiter sig). Jag har fördomar mot gruppterapi. Jag har fördomar mot allt möjligt. Jag är skitnervös för att visa upp alla mina mörka sidor alldeles i onödan – tänk om det inte ger något? Men eftersom min terapeut tycker att jag är för bra på samtalsterapi behövdes något nytt som kunde skaka om mig. Hon föreslog detta. Det lyckades. Huvaligen.

Men jag gick dit i alla fall. Och jag blev rörd. Fast av vad och vem kan jag inte berätta, det råder klokt nog tystnadsplikt. Och jag tänker gå tillbaka. Om inte annat kanske det botar min teaterskräck.

Nu måste jag bara fundera på vilka dramer jag vill iscensätta. Ett rent teoretiskt sett intressant tankeexperiment. (Att jag sedan ska omsätta det i praktiken vill jag inte tänka på just nu).

Och till dem (den!) jag har outredda konflikter med, säger jag bara: ”Vi ses i mitt nästa drama!” Ha!

Psykodrama

Ikväll börjar jag i en psykodrama-grupp.

Jag är rädd.

Jag återkommer.

Småbarnsföräldrar och politiken

Jag är numera krönikör på Seglora Smedja, en mötesplats för andlighet, kultur och samhälle. Jag är mycket stolt över detta!

I krönikan idag följer jag upp temat från igår, med situationen i en småbarnsfamilj. Även som småbarnsfamilj är vi priviligierade, jag vet det, med diverse hjälp och stöttning från alla möjliga håll. Men det är i alla fall inte riktigt klokt, faktiskt, hur barnfamiljer lever. Hög gosfaktor och materiell välfärd men mental nöd på grund av tidsbrist akut koncentrerad till vissa timmar på dygnet:

Det är faktiskt helt galet, livet i en småbarnsfamilj med två heltidsarbetande föräldrar. Just nu är jag inte heltidsarbetande så jag har fått lite perspektiv. Och jag har talat med människor som lever utan barn. Skillnaden i livskvalitet är dramatisk. Jag talade med en filosof , en docent i lyckoforskning. Han berättade att de lyckligaste människorna i samhället är par utan barn.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan barn, men jag förstår varför de utan är lyckligare. De har en helt annan flexibilitet med tid. Det är valår i år. Kanske några politiker läser den här krönikan. Då skulle jag bara vilja göra er uppmärksamma på precis hur hopplöst det är att få det att fungera.

Läs hela krönikan här: