Jag bloggar nu också på Indrag.se!

Jag är så glad!

Jag får blogga på Indrag.se, en alldeles nystartad blogg om musik och kultur som går på djupet. Sammanhanget känns fantastiskt. Många av skribenterna fanns med i den nu nedlagda kulturtidskriften Trots Allt. Många är väl etablerade författare och skribenter. Men inte alla. Och vi får skriva om vad vi vill!

Här kommer ett utdrag ur min första krönika:

Den senaste veckan har präglats av Vellingedebatten. I media, på Facebook och på alla möjliga bloggar har människor rasat mot Kommunalrådet i Vellinge. Det cause jag startade på Facebook har på en knapp vecka fått 5000 medlemmar och det fortsätter att stiga. När jag läser igenom inläggen från dem med en annan åsikt än jag, kommer jag att tänka på en föreläsning av Ylva Eggehorn tidigare i år som handlade om Den Andre och vår svårighet att på allvar vilja möta och förstå den andre. På min blogg skriver jag att jag har svårt att förstå varför de som inte vill ha en främling inpå knuten, är så rädda för Den Andre? Varför är de så rädda för att ge upp något av sin egen bekvämlighet för nya intryck, perspektiv och erfarenheter?

Men idag tänker jag att även jag har svårt att se Den Andre. För Den Andre är i mitt fall den främlingsfientlige. Jag har en tendens att stänga mina öron när främlingsfientlig retorik dyker upp. Jag avskyr den grundläggande människosyn jag läser in i den retoriken så hjärtinnerligt att jag inte står ut med att lyssna. Jag blir arg och går min väg. Därför är jag glad för att jag nu dragits in i debatt på ett forum jag inte kan rygga för. Av den debatt som ägt rum har jag lärt mig något om varför människor är så rädda: De är rädda därför att den hotbild de målar upp i sitt inre är skrämmande. Onyanserad måhända, men för dem skrämmande.

Jag inser att om jag inte på allvar försöker förstå vad de är så rädda för, och om vi inte kan bemöta den rädsla med fakta och positiv upplysning, kommer Sverigedemokraterna bara vinna allt mer terräng. De behöver bara underblåsa rädslan. Vi måste ändra retorik – fort. Många, vacklande, tveksamma, främlingsrädda i Sverige är blir alltmer stigmatiserade. Vi måste bemöta deras rädsla med konkreta fakta, positiva exempel och konstruktiva förslag.

Fortsättningen (och mycket, mycket mer) hittar ni här …

Summering av flyktingbarnsdiskussionen

Flera inlägg har gjorts på denna blogg, för och emot flyktingbarnsmottagandet. Jag är tacksam att alla inlägg har hållt en rimligt schysst ton, det har möjliggjort diskussionen. Facebookcauset ”Vi som säger Ja till att ta emot ensamma flyktingbarn i vår kommun” är uppe i 5000 medlemmar. En majoritet av Vellingeborna ställer sig också positiva till flyktingmottagning i den egna kommunen. Men 18% av Vellingeborna är emot – skrämmande höga tal.

Att diskussionens vågor gått höga på flera ställen på Facebook har också gjort avtryck i media. I dagens SvD skriver Andreas Mildner om hur viktigt mötet är för förståelsen. Alla känner vi någon som känner någon som … känner någon som tvingats fly. Sex relationsled ligger mellan de flesta människor på jorden. På Facebook, liksom kanske här, har åsikter kunnat mötas. Jag förstår mer av rädslorna nu än för en vecka sedan, även om jag aldrig kommer dela inställningen.

Ibland hjälper det att vända på perspektiven. Jag fick tips om följande roliga artikel i Expressen där en Malmöbo klagar över den dagliga migrationen från Vellinge till Malmö. Kanske trams, kanske tankeväckande.

Stort tack till alla er som hjjälpt till att sprida cause-inbjudningen till era vänner. Snart är vi redo att uppvakta kommunpolitiker och Billström. Fortsätt sprida inbjudningen så vi blir 100 000 medlemmar.

Tillägg den 19 november: DN har kartlagt vilka 15 kommuner som inte tar emot flyktingar och varför, samt har en bra fråga-svar-uppställning på vilka flyktingbarnen är.

Jag älskar Friskis

Sedan ungefär en månad är jag hemma och funderar på vad jag ska sysselsätta mig med i framtiden.

Hittills har jag ägnat mig åt att gräva syrénberså, baka surdegsbröd, rensa skåp och garderober, skriva samt ökat graden av Närvarande Förälder.

Och så har jag tränat. Jag tränar för att komma ur känslan av svårmod över att förlora jobbet. Jag tränar för att bli stark. Jag tränar för att bli glad. Och för att tro på mig själv, så jag kan söka jobb igen.

Min kusin sjukgymnasten gav mig ett gott råd när jag gick hem och var ganska ledsen över arbetslösheten. Hon sade ”Ut och spring! Skaffa dig så mycket endorfiner att du inte kan låta bli att vara glad”. Hon hade helt rätt. Fast så här års springer jag helst inne, till musik. Och möter ett leende här och var från ledare och medtränare.

För det är ganska bra att träffa lite folk också, när man sitter ensam hela dagen och skriver.

Vad jag skriver på? En bok om hur det är att vara arbetslös. Hur bra det kan vara.

Jag sätter mig på cykeln och rullar nerför backen till Friskis&Svettis stora anläggning. Varje vardag. Är det inte lunchjumpa, så är det lunchspinning eller lunchyoga.

Idag skriver jag om hur bra det är att träna när man är arbetslös. Och hur bra det är att Friskis finns. De borde samarbeta med Arbetsförmedlingen.

 

Många vill ta emot flyktingbarn

I torsdags startade jag ett upprop på Facebook. Jag ville visa hur många vi är som gärna skulle se att den kommun vi bor i tar emot ensamkommande flyktingbarn. Under gårdagskvällen kom uppropet igång ordentligt och mitt så kallade cause ”Vi som säger Ja till att ta emot ensamma flyktingbarn i vår kommun” har nu dryga 3000 medlemmar och det stiger hela tiden.

Bland dem som har gått med finns såväl socialdemokratiska borggarråd som moderata landstingsråd. Det är glädjande att se. Medmänsklighet och solidaritet borde aldrig få vara en partipolitisk fråga. Den är för grundläggande för människan.

Det är bra att många fortsätter tycka det är en viktig fråga, fast mediedrevet redan rusat vidare. I morgonens tidningar hittar jag inte så mycket uppföljning i frågan. I Aftonbladet problematiserar den pålitliga Johanne Hildebrandt dock klokt i frågan. SvD följer också upp. DN skrev på ledarplats om Vellinge kommunalråds feltänk igår. Igår skrev också Sydsvenskan om att bråket i Vellinge nu fått fler kommuner i Skåne att tänka om och kanske kommer fler nu ta emot flyktingar, eller åtminstone ensamkommande flyktingbarn. Läget är akut. 500 barn behöver en plats omedelbart.

Min kommun, Täby, tar inte emot flyktingbarn. Ännu. Jag hoppas det blir ändring på det snart. Jag undrar vad det politiska klimatet i Täby tål, med tanke på vilket bråk det blev när kommunen försökte anlägga skola på en tennisbana som ligger lite sjönära och vackert. 50-åringarnas preferenser för att få spela tennis precis där och inte lite längre upp i parken, och deras hot om att annars dra in sin kommande röst på Moderaterna, fick avsedd verkan. Skolan får nu en ny paviljong på den befintliga lilla skolgården istället. Gott så. Det spelar inte så stor roll.

Men nu är ju den gamla baracken (bredvid tennisbanan, fniss) ledig … ? Och vad jag vet står Sjökrigsskolans gamla lokaler också tomma här i Näsbypark. Undrar hur familjen Reinfeldt ställer sig i frågan? De bor ju här i kvarteret, när de inte bor i Sagerska palatset.

Jag läste alltså i dagens SvD att fler kommuner kommer få göra sig beredda på att ordna transitboenden för barnen, för att avlasta de fyra kommuner som nu har ett hårt tryck på sig. Det är väl bra. Men det är ett permanent boende, utan orimliga väntetider, som behövs. Vare sig det är Danderydsmodellen med familjehem  eller någon annan modell. Men boende måste fram. Vi måste rädda den lilla tillit dessa barn och ungdomar fortfarande kan ha. Och restaurera deras tro på en god omvärld.

Om du ännu inte gått med i causet på Facebook, gör det nu! Busenkelt och tydligt. Vi måste visa att vi vill. Hjälpa till.

Läs följande blogginlägg av Spinred om hur ett möte kan vidga ens eget perspektiv.

Igår kväll dansade jag

Igår var det fest. Som fyrbarnsmamma i 40-årsåldern (snart, i alla fall) är det ju inte så där våldsamt ofta jag går på fest. En del mingel blir det. Men rejäla fester lyser sorgligt nog med sin frånvaro.

Men igår var det äntligen fest. En släkting till mig ordnade oktoberfest. Lekar, drinkar, middag,och DAAAAANS!

Jag inser vad bra dans är för humöret, för glädjen, för kroppen.

Tre saker:

1) Det är roligt att ta ut sig fysiskt – särskilt i grupp

2) Musik är sinnes- och stämningshöjare

3) Kroppslig beröring fungerar

Så mer fest och mer dans, tack! Särskilt i november till februari behöver vi mycket mera dans.

Främlingsfientligheten sliter hjärtat ur kroppen på mig

Jag klarar inte sånt här. Mitt hjärta går sönder.

Jag står inte ut med att främlingsfientligheten vinner mer och mer terräng i Sverige.

Varför? Varför? Varför?

Vad är det som gör, att vi i den mest kommunikativa av tider, är så rädda för att se och lära känna den Andre?

Vad är det som gör, att vi i den rikaste av tider, är så ovilliga att dela med oss av vårt överflöd?

Vad är det som gör, att vi i den mest upplysta av tider, inte vill hjälpa där nöden finns?

Varför vill inte (vissa) invånare i Vellinge kommun, däribland kommunalrådet, ta emot ensamma flyktingbarn?

Må vara att barnen kanske är traumatiserade. Må vara att de är stökiga. Må vara att skatten kanske åker upp 50 öre. Kan det inte vara värt det? Hur lever man rikast? Genom att ta, eller genom att ge?

Vellingeborna säger sig vara rädda för sina barns trygghet. Jag säger att era barns trygghet växer om ni släpper in världen och visar dem den. Var inte rädda! Våga, och ni ska vinna! Ni kommer få så oerhört många viktiga och berikande erfarenheter

Kan Vellinge-borna inte istället motverka vi och dom-effekten genom att erbjuda sig att hjälpa till? Bjuda in? Bli värdfamilj?

Jag längtar efter en flyktingförläggning i Täby, i Näsbypark. Nu.

Jag har startat ett upprop på Facebook, för alla oss som vill ta emot flyktingar i vår kommun. Gå gärna med:

Vi som säger Ja till att ta emot ensamma flyktingbarn i vår kommun

Läs mer här:

Aftonbladet, Sydsvenskan, SvD, Örnsköldsviks Allehanda, Helsingborgs Dagblad, Karlskogakuriren

Tillägg fredag den 13 november:

Idag skriver Vellingebor i Aftonbladet och hälsar flyktingarna välkomna till Vellinge. Skön läsning!

Mormor. Mormor.

Mormor. Mormor.

Kväll efter kväll efter begravningen somnar jag med näsan nedtryckt i hennes nattlinne, som jag lånat med mig. Nattlinnet blöts av mina tårar, min rinnande längtan efter hennes kind, doften av hennes kind mjuk av ansiktskräm. Jag oroar mig för att mina tårar alltför fort ska sudda ut henne. Så länge doften finns, har jag henne kvar. Jag är tjugo år och det är min första stora förlust.

Natt efter natt återvänder jag till hennes lägenhet. Jag ser hur jag cyklar dit, låser upp dörren, går in och omfamnas av hennes kvardröjande dofter.

I hallen luktar det rent, varmt och klädvård. Päls och skokräm. Och så klocktickandet. Den stora, långsamma lite oregelbundna golvklockan. Finns det något ljud som så väl illustrerar tystnaden som dess tickande, och dess harklande slag, långsamt allt klarare?

I drömmen kikar jag in i varje rum. Kökets gul- och orangerandiga matta. I tanken leder den mig ständigt till barndomens eviga leksaksbilskörande längs ränderna. Jag vill göra det igen. Bara ligga nära golvet och välja rand att rulla längs med. Mattan luktar lite dammigt, men det försvinner i doften av maten vi gjorde tillsammans. Äppelmos, sött och varmt. Kyckling i gräddsås. Sojadoften. Mormors grahamsskorpor som står på långtork i ugnen. I drömmen leker jag med tanken att flytta in, att för alltid bo kvar i min mormor. Men hur ska jag göra med köksgardinerna? Som barn tänkte jag aldrig på dem. Men som vuxen undrar jag hur min mormor med sina goda smak kunde ha fabriksvirkade gardiner i gult och orange. Och i drömmen plågas jag av helgerånet av att förändra något. Vilken omöjlig tanke att ta ner dem.

Bredvid köket; sovrummet. Alla gemensamma sovstunder efter lunch. Mitt huvud på hennes arm. Så nära den mjuka goda kinden. Min hand som lekte med de tjocka blodådrorna på hennes handrygg. Ljudet av det svagt brusande stickevattnet på hennes nattduksbord. Och bilderna på mig och min syster och alla andra kusiner och barn; åldrade foton över skrivbordet. Jag läser in mitt sammanhang, mitt berättigande, min existens. De som är det som är jag utöver mig.

Tvärsöver hallen: Vardagsrummet. Jag ser för mig hur hennes barn vill dela upp hennes vackra, dyrbara bohag; hur jag får dem att förstå att jag måste bo kvar; att ingenting kan röras. I drömmen lyckas jag övertala dem varje gång. För hur ska soffan kunna tas bort, soffan där vi satt bredvid varandra, där jag så ofta föll ner i hennes knä, bara hörde klocktickandet och kände hennes strykningar över min rygg. Hur hon strök bort min oro, min sorg, mina dåliga samveten. Hur jag fick vara oändligt älskad i just den soffan. Alla handmejslade, ornamenterade Medelpadsstolarna i givakt. Och det runda sirliga matbordet. Alltid med finduk på, för där åt vi sällan. Vi spelade. Där bräckte hon mig i Alfapet in i det sista. Till och med Alfapet är ett doftminne – plastdoften av den röda ställningen som vi hade bokstavsbrickorna på.

Tillbaka i hallen händer varje natt det underbara: Jag vänder mig om och hon finns igen! Hon klarade hjärtinfarkten, allt var bara ett stort, förfärligt missförstånd. Och jag är inte ensam. Hon finns, och jag kommer att klara mig.

Ända tills jag slutar drömma samma dröm och på något sätt klarar mig ändå.

Fars dag

Sovmorgon
Te, macka och tidning på sängen. Och några barnteckningar.

Jordgubbssmoothie
Apelsinjuice
Kaffe
Grönsaker
Äggröra
Bacon
Köttbullar
Prinskorv
Klyftpotatis
Hummus
Avocadoröra
Lite skinkor och korvar
Surdegsbröd, valnötsbröd, pumpafröbröd
En god leverpastej
Fruktsallad
Brownies
Muffins
Äppelkaka
Vispgrädde
Plättar och sylt
Vaniljsås

Cantuccini

ger glada pappor. Om någon nu inte har kommit på det.

Rör inte min kompis!

Jag känner tre helt unika kvinnor. Två av dem är jag släkt med, den tredje skulle jag vilja vara släkt med.

Jaja, varje människa är unik etc, men nu syftar jag på vissa specifika karaktärsdrag.

Dessa tre kvinnor sätter konsekvent andras behov framför sina egna. Men inte på ett offerliknande sätt. Nej, det är starka, goda kvinnor, som lever goda liv, som ser till att få sina grundläggande behov uppfyllda.

Men deras omtänksamhet går över alla gränser. Genom mina kriser och sorgeämnen, små och stora, har de lyssnat, tröstat, avlastat och tänkt ut tusen sätt att hjälpa till på. Sina egna bekymmer har de satt åt sidan.

Det är inte bara sina närmaste de bryr sig om. De var alla, var och en för sig, miljövänner innan ordet var uppfunnet. De har ett uttalat solidaritetsperspektiv med världens utsatta.

De är sparsamma. Inte snåla, tvärtom mycket generösa, men de är bra på att INTE hitta på sätt att göra av med pengarna.

De är fantastiskt ointresserade av sitt eget utseende. Oftast osminkade och ibland i horribla klädkombinationer, ofta second hand.Och ändå är de några av de vackraste kvinnor jag vet.

Och de är positiva. De är små vandrande solstrålar i naturligt positivt tänkande. De förstår, och vill väl. Och de tänker att andra också vill väl. Och att det inte är så farligt.

De har ett tålamod som föräldrar som aldrig verkar ta slut. Någon gång vet jag att de har varit arga, men det ska mycket till.

På alla dessa punkter är dessa kvinnor helt unika.

Eller så är det bara att det är karaktärsdrag som jag aldrig kommer komma i närheten av. Jag är motsatsen. Slösaktig, fåfäng, kort stubin, ego-centrerad. Jag tror att det är därför jag älskar dem så mycket.

Och jag är också mycket eldfängd. Så rörs ett hår på dessa kvinnor, kränks de eller såras de, kan jag inte stillatigande stå bredvid.

Nu har det hänt. Jag går här hemma och rasar. Jag måste göra nånting. Jag vill göra allting.

Lite skrivkramp

Jag har drabbats av skrivkramp och har ingenting i huvudet som det känns som om det skulle vara värt att förmedla till er. Jag tänker inget, läser inget. Jag bara går här och bakar bröd, gräver bort jordhögar, anlägger syrénberså och flyttar runt möbler i huset. Jag vilar sinnena, tror jag.

Denna bild fick jag av ännu en uppsagd kollega. Man kan ju undra om det verkligen är någon vits med det här jag-bloggandet. Det kanske är för privat, alltihop: