Drömstrategi

I dag skriver jag på Seglora Smedja om drömmen som möjlighet och hinder:

Utan drömmar skulle vi inte överleva. Något åt det hållet tror jag det var den moçambikanske författaren Mia Couto svarade på frågan om hur ett folk klarar av den slakt som ett inbördeskrig innebär, när han intervjuades om sin bok Sömngångarland som behandlar just inbördeskriget i Moçambique. Drömmen som försvar.

Bild från filmen "Sleepwalking land"

Läs resten HÄR …

En dramaqueens bekännelser

På Indrag.se berättar jag om psykodrama:

Sedan ett knappt år tillbaka går jag en gång i veckan på psykodrama. Det började med att jag satt hos samtalsterapeuten och beredvilligt berättade om alla mina fel, alla mina mörka sidor och alla mina farhågor. Efter tio gånger sade hon ”Det känns som om jag inte riktigt kommer åt dig med samtal. Du kan det här för bra. Du kanske skulle prova psykodrama istället?”

Jag tyckte det lät som en mycket dålig idé…

Läs resten HÄR:

 

Kärlek från Nord- till Sydafrika

Idag skriver jag om gårdagens kärleksupplevelse i biomörkret, på nättidningen Seglora Smedja:

Jag tog en sväng till Afrika idag. Nästan helt koldioxidfritt. Väl där hamnade jag genast i djupa samtal med en kvinna i Nordafrika. Vi talade om hennes liv, sorgerna, glädjeämnena och kärleken. Jag hann med en sväng till Sydafrika också, fick snabbt nya bekanta som skulle gifta sig, som vågade tro på den livslånga kärleken trots alla svek som lurade i varje vrå.

Jag reste inte på riktigt, förstås. Jag gick på Cinemafrikas filmfrukost på Bio Rio vid Hornstull i Stockholm. Min kropp försvann ner i biomörkret, som utsläckte alla andra sinnesintryck och min syn klistrades fast vid det Afrika som strålade fram på projektorduken. Jag blev så nöjd när jag idag återigen insåg hur lätt det är att resa i sinnet. Billigt, miljövänligt och de samtal jag fick överhöra, på bioduken, tror jag sällan man får tag i på en charterresa.

Här i Sverige slog eftermiddagsmörkret till med full kraft. Höstlovet för barnen börjar imorgon och hälften av alla barn i skolan ska vara lediga. Många (dem barnen noterar i alla fall) åker till Kanarieöarna, till Thailand eller på storstadssemester. Vi ska till Örebro. Vi försöker spara undan pengar för att hälsa på min syster i Dar es-Salaam nästa år. En långresa som blir ett långminne och en gemensam erfarenhet som vi i familjen kommer att prata om i eviga år efteråt. Där vi, med min systers hjälp, kan se och förstå mer av det land vi kommer till än om vi bara klämt av en safari och lite bad vid kusten. De flesta andra sorters utlandsresor med familjen känns inte möjliga av alla möjliga skäl.

I den första filmen ”I Loved So Much”  mötte jag 75-åriga Fadma, en berberkvinna i Marocko, i en lång tillbaka blick på vad som blev hennes liv. På 50-talet skickades hon som officiell prostituerad att underhålla de franska trupperna i Indokina. Sedan, efter ett par år och med en lång tids sjukhusvistelse efter en skottskada, skickades hon tillbaka. Glömdes bort av den franska regimen. När jag mötte henne drog hon sig fram som tiggerska för att få ihop pengar till mat till sig och de två pojkar hon hade adopterat.

I 75-åriga Fadma mötte jag också mig själv (hoppas jag), om 35 år. Hon blinkade förföriskt, log tandlöst, svängde på höfterna och bekände sig till kärleken. Kärleken hade burit henne genom livet. Ååh, om hon bara hade fått fortsätta älska med fransmän!

 

 

 

 

 

Läs resten HÄR:

Mia Couto och Sjöjungfruns andra fot

På Indrag har jag lagt upp någon slags betraktelse av min läsning av Coutos böcker:

 

 

 

 

 

 

 

På årets bokmässa träffade jag Mia Couto. Tidigare hade jag läst Under Frangipaniträdet och lett i glädje och igenkänning åt den afrikanska tonen av frihet mellan verklighet, dröm och fantasi, frihet i tidsplanen och åt kärleken till havet.

Jag hade också läst Sömngångarland, hans stora, skrämmande sorgliga roman om ett Moçambique i resterna av inbördeskriget med människor totalt tillintetgjorda, helt sönderslagna, som ändå lever vidare. Om någon krigsskildring har ett berättigande, är det denna. Det går inte att förstå hur man kan skriva så skärande hudlöst om den totala utsattheten. Om att förlora precis allt av meningslös grymhet och nöd och ändå släpa sig vidare med en bevarad längtan efter närhet och kärlek.

På WALTIC 2008 hörde jag Mia Couto samtala med Stefan Helgesson om tiden för Moçambiques självständighet, 1974. Då var Couto ca 20 år och tillhörde Frelimos innersta krets, de allra närmast frihetskämpen Mondlane och sedermera president Samora Machel. Han fick ansvara för det nya landets informationsbyrå, han blev chefredaktör för den första och enda dagstidningen Notiçias, och han skrev det nya unga landets nationalsång.

Allt detta hände ungefär samtidigt som jag bodde där.

Läs resten HÄR:

Precis så lycklig som jag trodde

Vill du bli lycklig? Här är receptet.

1. Gå upp klockan fem och cykla i en  ljummen efternatt i september till bussen. Tag tunnelbanan till Centralen.
2. Kliv på bokbloggbussen till Göteborg. Ta med en tidning, bokkassen och ett frukostpaket ombord.
3. Koppla upp dig, gör ett mässprogram och kolla vad som händer på bokmässan på twitter.
4. SMS:a alla dina vänner på plats om att du är på väg.
5. Anländ. Strunta i att det regnar och att alla lockar du omsorgsfullt kramade upp klockan halvfem på morgonen försvinner.
6. Gå in på mässan och ring någon du längtat efter och inte sett på länge. Krama henne.
7. Gå upp till Se Människan-scenen och hypnotiseras en stund av KG Hammars röst
8. Parkera dig en timme i Afrikamontern. Lyssna på Kopano Matlwa, Helon Habila och Chris Abani. (Fnissa åt Chris Abani)
9. Träffa en vän
10. Fika med dina pilgrimsvänner
11. Gå ner till det hysteriska mässgolvet och krama alla förläggare du ser.
12. Gör likadant med alla författare du ser (som du vill krama).
13. Tigg ett jättedyrt seminariekort av mässgeneralen. Glöm inte att tacka.
14. Gå på magiskt seminarium med spexige Ondjaki, sexige Gullander och fine Couto. (Alla pratar och skriver på portugisiska – så njut)
15. Prata med en vän. Krama två andra vänner.
16. Lyssna på Marika Griehsel.
17. Tjata lite med de trevliga människorna på Adlibris.
18. Hälsa på i Gothias supersnygga monter. Krama Emma.
19. Gå på ett till seminarium med Mia Couto. Krama en vän en gång till.
20. Fika i två timmar med de portugisiska ordkonstnärerna.
21. Åk hem, gör din dag odödlig på bloggen och pussa barn och make.
22. Sov.

Så här glad såg jag ut mellan sessionerna:

Kajsa tog bilden. Och bloggade snällt om mig.

Bokbussen

Jag är mamma till fyra barn. Jag erkänner, jag curlar dem rätt kraftigt. Alltså är jag inte bortskämd med omtänksamhet (jag tror ingen hinner skämma bort mig, jag hinner alltid tänka ut något först).

Så att bli vänligt bemött av lugna röster som förser mig med just det jag tycker mest om på morgonen; lugn och ro, kaffe, tidning, böcker, som Swebus bokbuss har gjort, det gör gott ända in i märgen.

Jag inser förstås att det är för att de tror att jag driver en bokblogg. Jag har ju skrivit en hel del om böcker, inte minst under året som förläggare.

Och, så hajar jag, det är ju så jag kan få den här bloggen att leva vidare: Som bokblogg. Jag gjorde den vilande eftersom den har varit så personlig och det inte känns helt okej att vara ute och träffa kunder som googlar mig och läser om alla diken jag hamnar i. (Livet handlar kanske inte om att komma upp på autostradan igen, det handlar om att vara bra på att ta sig fram i diket och trivas med det).

Men behövs en bokblogg till?

Ja, kanske. Om jag skriver om det som brukar kallas världslitteraturen.

Här sitter jag på bokbussen till Göteborg och tänker på världslitteraturen. (Det är också en bild av en 40-årig osminkad sömnbrist).

Jag öppnar igen för Bokmässan!

I år skulle jag inte till Bokmässan:

1. Sjuk make

2. Dotter fyllde 8 år igår och har disco idag

3. Det kostar pengar

I onsdags morse träffade jag Leopard förlags legendariske (tycker jag) förläggare Dan Israel. Han var på väg ner med en stor resväska, jag var på väg upp med en liten handväska. Han tittade konstigt på mig: ”Men .. Ska du inte …?” (han vet att jag älskar Afrika). Jag kunde inte säga något, bara skakade på huvudet och blev blöt i ögat och gav honom en stor kram.

Så igår kväll tittade jag och den snabbt tillfrisknande maken på Babel som sändes direkt från bokmässan. Jag ackade och oade åt varenda afrikansk gäst. Jag har läst och älskat dem alla (nästan). Jag tyckte saker om Daniel Sjölins urval av författare och frågorna han ställde. Jag satt och sträckte på huvudet för att försöka se BAKOM Babel-scenen; vad som hände på mässan.  Jag satt och självplågade mig med att följa twittret från bokmässan.

”Men du kan ju åka dit”, sade maken. ”Du kan ju åka lördag-söndag”.

”Kan jag ju inte”, svarade jag. ”Vi ordnar ju släktmiddag för Agnes på söndag. Jag måste laga mat.”

Så idag fortsatte jag självplågandet med att följa twitterflödet. Då dyker Swebus  trevliga twitterröst upp, med en vänlig öppen inbjudan om att åka bokbuss ner över lördagen. Den dagen jag faktiskt kan, inser jag! Så jag kollar om jag får åka med? OCH DET FÅR JAG!

Imorgon klockan sex bär det av.

Jag tänker kramas, lyssna, träffas, blogga, twittra och facebooka som bara den. Och ta bilder.

På söndag ska jag laga mat. Med ett lyckligt leende på läpparna och efterljudet av de afrikanska rösterna i mitt inre.  Atta,  Matwla, Ondjaki, Patel och alla ni andra, here I come! Och förhoppningsvis stöter jag på min vägvisare till den Afrikanska kontinentens litteratur, Stefan Helgesson. Utan honom skulle jag aldrig ha läst alla dessa böcker. Jag hade inte vetat var jag skulle börja.

Vet ni inte det heller? Här finns tips:

Inte på något sätt komplett, men det viktigaste just nu. Den kompletta listan kan jag lägga ut vid hemkomsten.

Jag kan ju sälja in Edenvik också, tänkte jag. Till bokbranschens aktörer. Kanske lite kommunikationshjälp?

Ajöss (på ett tag i alla fall)

”Konsten att förlora ett arbete utan att förlora sig själv” blev refuserad av Forum. Inte färdigskriven, och vem köper den? kan man väl sammanfatta svaret med. Men ett schysst bemötande, ett positivt lektörsutlåtande och en snabb hantering. Forum är bra.

Grejen är att jag inte vet hur jag ska skriva klart den utan att veta riktigt hur och om någon kommer att vilja ha den.

Sommaren har kommit och gått. Jag är inte så uppkopplad sommartid, därav död blogg. Jag har skrivit på en roman istället. Nu har jag två halvskrivna böcker och jag vet inte riktigt hur det kommer att gå med någondera.

I måndags började jag som projektledare på Edenvik. När jag nu ska ut på säljbesök passar det sig inte riktigt att fläka ut sig själv på bloggen. Och jag vill inte börja censurera mig, då blir skrivandet så hämmat.

Så – ajöss på obestämd framtid.

PS Vaccinera er mot TBE. Otäck sjukdom. DS

Sverige 2010+

Idag har jag varit på ett lunchföredrag, inbjuden av PREERA (managementkonsulter). De har tillsammans med Volvo IT för andra året i rad gjort en undersökning om svenskarnas värderingar. På det personliga planet, om arbetsplatsen och om samhället.

Presentatörerna menade att resultatet var nedslående. Svensken ser sig som ärlig, glad och ansvarsfull. De (presentatörerna) var djupt bekymrade över bristen på kundfokus och även bristen på kreativitet och innovation. Hur, undrade de, ska Sverige klara sig i den globala konkurrensen utan kundfokus? Hur ska vi skapa det samhälle av hållbarhet, omsorg och omtanke som alla säger sig vilja ha om vi inte har någon innovationskraft?

Vilken ointressant fråga, tänkte jag (Fast jag sade det inte. Kändes inte som rätt jordmån). Det känns helt förlegat med detta ständiga nationalistiska perspektiv. Vi sitter ju på jättebra egenskaper i Sverige! Ansvar, glädje och ärlighet. Låt oss blanda oss med andra länder med grupper med andra jättebra egenskaper så ska ni se att det händer grejer!

Ett hållbart samhälle byggs inte inom Sverige. Det måste byggas globalt. Och vi måste sluta fokusera på hur vi hävdar oss mot andra. Vi måste jobba med andra.

Jag tyckte verkligen om föreläsarna. Passionerade människor som brinner för att förändra världen. Men: Man kan inte förändra andra. Vi kan dock med utgångspunkt från våra goda egenskaper söka oliktänkande som utmanar och påverkar oss.

De skulle träffas och utvärdera studien i en internationell grupp. DET tror jag verkligen på!

Och på dialogen som de vill skapa. Förutsatt att dialogen inte handlar om hur Sverige ska hävda sig, eller om att vi är helt fel som vi är. För då kommer vi ingen vart ens med dialog.

Här är länken till undersökningen.

Rapport från filmfestivalen

Finns på Indrag.se och på seglorasmedja.se. Handlar om en medelklass, nej, om ett helt västerland, i kris. Förtryck till ingen nytta.